Onödig fartutflykt

Min plan med löpningen var att ta det väldigt lugnt i MAF-puls och korta distanser som sedan ökas försiktigt. Om jag gör en genomtänkt bedömning är det min bästa chans att komma hyfsat redo till Kalmar triathlon. Det finns ingen större anledning att springa fort och jag kommer hinna jobba mig upp till skapligt långa rundor. De riktiga långpassen får komma på cykeln. Det låter förnuftigt, men när man springer är man inte så förnuftig hela tiden. Stack ut igår och tänkte ta 45 lugna minuter i Pildammsparken, men kände redan efter några meter att det gick alldeles för fort. Ibland kan man inte låta bli att dra på; man har pigga ben eller nåt slags löparglädje som inte går att stoppa. Igår var jag inte överdrivet sugen på att springa och jag hade definitivt inga pigga ben utan tvärtom en stel rygg, men jag var så förbannad på att det är vår och jag ligger och harvar femkilometersrundor i Muffinstempo. Därför lämnade jag MAF-pulsen i ren frustration och det var först efter sex kilometer i 4.28-tempo jag sänkte tempot något, för då började det göra ont i hamstrings. Så himla onödigt. Det finns ingen anledning att springa fort, jag blir bara skadad just nu. Så i fortsättningen ska jag hålla MAF-pulsen helig... eventuellt nåt intervallpass men då ska intervallerna max gå i IT3, dvs marathonfart. Men ibland är det svårt att vara målmedveten när man kör lågpuls. Så nu krävs disciplin.