Triathlonpremiären inbokad!

Nu har jag äntligen anmält mig till Göteborgs triathlon den 15:e juni och debuten är därmed bokad. Jag anmälde mig i tävlingsklassen för att få köra olympisk distans; 1500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning. Tror det blir perfekt debutdistans och dessutom är det ju faktiskt olympiska spel i år! Simningen är lika långt som det längsta jag simmat i ett svep nån gång så det blir en utmaning, speciellt som simträningen legat ganska mycket på is på sistone. Att cykla 4 mil känns läskigt, inte för att det är långt, utan tvärtom för att det är kort och snabbt och jag räknar med något riktigt plågsamt. Den enda gången jag cyklat max var på en duathlontävling och det var bland det jävligaste jag upplevt. Jag ligger ju mest och mysputtrar lite längre distanser, så det blir spännande att se hur formen är på cykeln. Den avslutande milen löpning förväntar jag mig vara vad den brukar. Kort nog att för att ge ordentligt med mjölksyra, men lång nog för att man ska få smaka på syran länge :) Hursomhelst så tror jag det kommer bli jättekul och det ska bli kanon att äntligen få komma igång. Synd bara att Heleneholms tävlingsdräkter inte kommit än, för det hade varit kul att få tävla i klubbfärgerna. Nu köpte jag en tri-top på LewaSports rea istället. Lite annat slank också ner i kundkorgen, en ramväska, race belt och en löparkeps. Andra grejer jag måste fixa är:

-lämna in cykeln på efterjustering av växlar mm
-fixa fram och montera aerobar
-hitta ny sittställning
-snabbsnörning till löparskorna

Rune har börjat peka och säga "där" till allt möjligt. Jag vet inte om han fattar vad det betyder, men roligt är det iallafall. I dag tog vi en rätt lång löprunda med vagnen och han pekade ut varenda människa vi mötte-"där där". Rundan gick ner mot Ribban där det var fullt med gymnasieundgdomar som spelade boll, brännboll eller annat skoj i solen. Mycket spännande att titta på för en 11-månaders med andra ord.

Strunt i totalvolymen

Jag har ju aktivt försökt byta inställning till min träning. Den är fortfarande viktig för mig, men i syfte att vara nåt kul, inte nåt måste. Den ska vara i harmoni med mitt övriga liv, inte styra det. För att lyckas med det skruvade jag ner målsättningarna i Kalmar helt. Nu ska jag till startlinjen, inte sub-12h. Jag har också slutat bry mig antalet minuter i träningsdagboken för det tror jag är en enkel fälla att gå i. Helt plötsligt samlar man minuter och missar kvaliteten på de två lika viktiga komponenterna -träning och vila. Man kör en massa småpass hela tiden som det mest blir skit av och så får man aldrig vila. Man trampar en extra slö halvtimme på trainern och får sen skippa lunchen och stressa genom resten av dagen. Ibland finns det en poäng med såna perioder, men jag har kört så i ett halvår nu och det funkar inte längre. Istället för flera stycken 8-kilometerspass springer jag nu hellre två rejäla och får ordentlig vila emellan. Och redan har allt blivit roligare, både träningen och livet med familjen. Och jag kan verkligen släppa träningen mellan passen.

Den här veckan har det blivit en massa bra träning. Inledde veckan med ett bra trainerpass med styrkeintervaller och avslutade veckan med ett långpass på cykeln med lite bricklöpning efter. Ett 16.5 km löppass ensam, ett 14 km med barnvagn och sen ett 3 km socialt pass med hela familjen. Bara bra och roliga pass! Och som grädde på moset har jag ändå vilat tre dagar och jag har inte känt någon stress av träningen.

Nu ska jag fortsätta avfokusera träningen. Den enda planen träningsmässigt är väl att få till nåt simpass och så öka lite på löpdistansen. Prioritera vilan och så längden på enstaka löppass före totalvolymen.

Långpass i solen

Det finns de som påstår att vinden är skåningarnas motsvarighet till backar och det är jag nog beredd att hålla med om. Ena stunden kämpar man järnet för att hålla sig rullande och fem minuter senare glider man fram i 50 km/h utan ansträngning. En sån dag var det igår, när jag och min kusin tog ett långpass norrut längs kusten och sen in i landet och hem igen. Vi fick smaka på alla vindriktningar och alla möjliga farter i det soliga sköna vädret.

Passet gick i hyfsat tempo med ett 53 minuter hårt fartavsnitt inlagt mellan Saxtorp och Gårdstånga. Det komiska är att fartavsnittet var det långsammaste vi cyklade på hela rundan, fast vi körde riktigt hårt. Anledningen var rak motvind hela vägen. Egentligen är det ju struntsamma, men av nån anledning vill jag ha bra hastighet på fartavsnitten. Borde kolla mer på pulsen istället, den låg på 150 som snitt över de 53 minuterna och det är riktigt högt för att vara mig. Pulsen för hela passet var 138 och passet var 125 km/4h27min långt. Eftersom jag funderar på att cykla Kalmar på puls så har jag nu så smått börjat kartlägga min cykelpuls. Skulle tippa att runt 140 är ganska lagom för mig.

Skåne är ju vansinnigt vackert så här i maj. Och landskapet är så himla ombytligt; hav, skog, slätter, åkrar, backar, platt... you name it, we have it! Har svårt att tänka mig trevligare område att cykelträna på. Dessutom är det aldrig långt till en butik som säljer cola och godis :)

Avslutade med en liten lätt jogg på 2.5 km. Benen var rätt möra och jag kunde inte låta bli att fundera på hur det kommer kännas att jogga ut med 42195 meter framför sig i Kalmar. Pulsen på löpningen låg på höga 155 trots makligt tempo.

Recension: Total Immersion av Terry Laughling

Först ut att recenseras är Terry Laughlins Total Immersion. Total immersion (TI) är lite av ett begrepp i sim- och kanske speciellt triathlonkretsar, där Terry har sina egna idéer och tankar kring hur man bör lära ut simning. Det är också en hel företagsidé, med workshops, böcker, instruktions-dvd, mm. Själva grundtanken är att simning är en tekniksport som golf, inte en uthållighetsidrott som löpning. För att lära sig simma TI-style är det speciellt tre saker som understryks:

1. Balans i vattnet

2. Gör din kropp längre

3. Simma på sidan

Det pedagogiska upplägget är mycket bra. För att hjärnan inte ska falla in i något den redan känner till, så gör man en massa olika övningar som inte påminner om simning. På det här sättet lurar man sig själv att simma annorlunda. Man betar av drillar efter drillar och till slut når man övningar där man crawlar. Mottot är "fitness is something you get when training good technique", vilket innebär att man i stort sett bara förväntas träna Terrys drillar. Varje simtag med fel teknik räknas som ett steg bakåt i utvecklingen, ett uttalande som gör att man tänker lite på Mr Miyagi i Karate Kid, som tvingar stackars Daniel att upprepa samma tråkiga rörelse gång på gång. Terry nämner också att han fått den inspirationen från kampsportsvärldens tekniknötande.

Bokens något klatschiga omslag

Men funkar den här boken då? Går det lära sig att simma från en bok? Ja, faktiskt så funkar den rätt bra. Förra sommaren kunde jag crawla 15 meter sen fick jag andnöd och jag hade gett mig fanken på att lära mig crawla 1500 meter till årsskiftet. Jag var skeptiskt till att en bok kunde lära ut en sån teknikgren, men jag tänkte att det lär väl inte bli sämre av den heller. Och det blev det definitivt inte. I och med att träningen är upplagd i väldigt lättförståliga drillar så behövs inte en levande instruktör i samma utsträckning. Självklart hade det underlättat, men om en sådan inte finns att tillgå så klarar man sig rätt bra med boken faktiskt.

Jag började sen en nybörjarkurs i crawl, men jag kände att jag hade ett bra försprång i form av förbättrad vattenbalans och inte minst den teoretiska bakgrunden. Det är också rätt bra att börja ett simpass med lite TI-övningar för att hitta balansen. Simningen flyter bättre sen, bokstavligt.

Sweet spot, varken kamasutraposition eller skabbig bordell i Amsterdam, utan den centrala vattenpositionen för alla TI-simmare

Första halvan av boken är lite seg med all teori och det blir lite som ett övertalningsförsök om att TI är överlägset. Han upprepar sig en hel del och kunde lika gärna kortat ner de första kapitlen till hälften. Övningarna är bra beskrivna och kompletteras med enkkla bilder. Man kan komplettera boken med en DVD. Den är definitivt inte nödvändig, men den gör det hela lite mer lättförståligt (jag hade den).

Jag rekommenderar först och främst boken till dem som vill lära sig frisim på egen hand, men den kan även vara nyttig för den som går simkurs för nybörjare. Hur den är för mer erfarna simmare kan jag inte uttala mig om.

Betyg: 3.5 våtdräkter av 5 möjliga

Inspiration: Inte speciellt inspirerande

Rekommenderas till: De som vill lära sig frisim, speciellt på egen hand

I betyget utgår jag från vilken nytta eller nöje jag hade av boken.

Varningssignaler, böcker och planer

Några varningssignaler på att träningen håller på att ta över ens liv är när ens senast beställda böcker på Adlibris är:

LAUGHLIN, TERRY:TOTAL IMMERSION

MAFFETONE PHILIP:TRÄNA FÖR LIVET

RODGERS TOM: THE PERFECT DISTANCE

FORSMAN, CAMILLA:PULSTRÄNING

FRIEL, JOE:TRIATHLETES TRAINING BIBLE

FRIEL AND BYRN:GOING LONG

Dock läser jag just nu Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn" så förhopningsvis har träningdjävulen släppt greppet lite. Men jag tänkte att jag skulle köra lite recensioner på träningsböcker jag läst, kanske kan det vara användbart fär någon annan. Och så får jag lite att skriva om i min träningsdagbok nu när min träning inte är mer intressant än "8 km barnvagnslöpning" eller "45 minuter på trainern". För den som är intresserad så är det bara att hålla utkik, recensioner kommer inom kort...

Jo just det, jag har funderat på en plan till efter säsongen. I år har jag varit småskadad hela tiden och jag har aldrig kunnat bygga upp mig med core- eller löpstyrkeövningar, för då har jag fått ont i ryggen. Jag har inte kunnat springa fort, för då har jag fått ont i hamstrings. Och så vidare. Men till sensommaren tror jag att nästa projekt får sätta igång - "Renovera Askan". Jag snackade med en kompis som är sjukgymnast och fick tips om två duktiga sjukgymnaster med idrottsinriktning. Ska ringa dem och se om de kan erbjuda den helrenovering jag skulle behöva. Det är för jävla roligt att springa långt för att jag ska orka vara skadad en säsong till.

MAF-test maj

För några dagar sen gjorde jag ett MAF-test för första gången på riktigt länge. Den typen av test ska ju vara så lik som möjligt från gång till gång och därför springer jag exakt samma uppvärmningsrunda, ca 2 km, där pulsen sakta höjs mot min MAF-puls, 143. Sen drar jag tre varv i Pildammsparken, var och ett på 2.88 km enligt min mätning. Jag försöker hålla en puls mellan 142-145 och så klockar jag varje varv.

Förhållandena var knappast optimala för jag hade sovit riktigt lite sista dygnen, men det gick ändå förvånansvärt bra:

Varv 1
14:30, 5:02/km, HR144

Varv 2
15:03, 5:14/km, HR 146

Varv 3
15:27, 5:22/km, HR 144

Första varvet på 5:02/km, så fort har jag aldrig jag sprungit på ett MAF-test förut. Detta trots att jag tränat ganska lite löpning i år med en del skadeuppehåll, men förmodligen är det cykelträningen som ger resultat. Cykel borde ju vara en riktigt bra Mafetone-träning med tanke på att man håller på länge med relativt låg puls.

Andra varvet tappar jag ganska mycket (dessutom ligger jag för högt i puls...) och sen är tappet på tredje varvet ungefär lika stort. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka de här värdena. Löpträningen i år har varit ganska korta pass, kanske är det detta som märks i testet, att jag saknar uthålligheten. För tidigare har jag oftast tappat betydligt mindre per varv. Här är data från ett utökat MAF-test i oktober förra året, som nog är det sista jag gjort:

Varv 1: 15:00 min, 5:13 min/km, HR 143
Varv 2: 15:07 min, 5:15 min/km, HR144
Varv 3: 15:21 min, 5:20 min/km, HR 144
Varv 4: 15:24 min, 5:21 min/km, HR 145
Varv 5: 15:27 min, 5:22 min/km, HR 143
Varv 6: 15:48 min, 5:29 min/km, HR 145
Varv 7: 16:32 min, 5:44 min/km, HR 145
Varv 8: 14:52 min, 5:10 min/km, HR 156

Det här testet kom efter en rätt lång strikt Maffetone-period följd av några veckor med fartökningar i marafart. Då var jag i riktigt bra löpform, sprang maran på 3.26 två veckor senare. Om man tappar för lite mellan varje varv, kan det vara en indikation på att man valt för låg MAF-puls. När jag var i bra form i höstas kan det mycket väl varit så att min MAF-puls egentligen varit ett par slag högre, och nu kanske den är ett par slag lägre. Hursomhelst, jag verkar inte vara i så dålig löpform som jag trott så det är väl bara att köra på, lugnt och stilla så jag inte blir skadad. Trots allt är mitt tredje varv nu inte så mycket sämre än det var i oktober 2007.

Igår skrev jag: "Jag har cyklat alldeles för många pass i hagel, minusgrader och mörker i år, bara fö ratt jag känt mig jagad". Ironiskt nog blev det första cykelpasset, efter jag skrivit detta, just ett riktigt jävligt pass. Skulle hämta bilen på verkstad ungefär 100 minuters cykelresa från Malmö. Tidigare under dagen hade jag rastat hunden i piratbrallor och linne och knappt hunnit äta up min mjukglass innan den smält bort. Därför stack jag i väg i korta tajts och t-shirt, utan en tanke på att vädret faktiskt skulle slå om. Fy fy fy, vad kallt det blev. Och jag valde att cykla norrut längs kusten dessutom, inte alls kul. Som tur är har jag alltid med min en just-in-case-vindväst i cykelväskan och den åkte på redan i Bjärred. Sen huttrade jag mig hela vägen till verkstan.

Självrannsakan

Jag har haft en rejäl tankeställarhelg. Min träning är ett problem för mig och min familj. Jag är alldeles för fixerad av min träning och det mår varken jag eller min fru bra av. Det är inte timmarna i sig, för jag lägger den mesta av träningen så det inte "drabbar" nån annan, utan det är mer att det tar för stor del av min fokus. Om vi ska åka och göra nåt kul på helgen så är min första tanke att "hur ska jag lyckas få in ett cykelpass?" och sen blir jag stressad om jag inte hinner det.

Jag har satt upp rätt tuffa mål när det gäller min träning. Jag ville genomföra en triathlon på Ironman-distans och målet var nåt i stil med 1.20 på simningen, 6 timmar på cyklingen och under 4 timmar på löpningen, totalt sub-12. När man tränar med klubben glömmer man lätt bort vilka tuffa mål det är egentligen. Speciellt för mig som nästan bara kunnat träna passen som ligger på udda tider, då de mest hängivna triathleterna dyker upp. De med SM-medaljer runt halsen eller med sub 10-ambitioner. De som springer maran på tre timmar och som tränar 20-30 timmar i veckan. Då är det lätt att bli fartblind. Då är det lätt att glömma att jag är helt ny i den här sporten. I höstas kunde jag crawla 10 meter och för ett år sen började jag så smått cykla mina första träningspass. Men mina mål var för tuffa. Inte att de är orealistiska, men det funkar inte om jag och min familj ska må bra. Jag är inte närvarande, jag är bara en egoist och det vill jag inte.

Så tankarna har gått i helgen. Hur ska jag göra? Jag vill inte lägga ner min träning, för det är ändå det roligaste jag vet. Vad är mitt mål? Jag vill ju träna och tävla, men jag ska inte ha fokus på några högt uppsatta mål. Jag vill inte bli stressad av att jag bara får ihop si och så många mil eller att det gått tre veckor sen sista långpasset. Jag vill att det ska vara skitkul igen. Jag vill träna när jag är sugen och jag vill inte bli stressad när jag måste ställa in. Inte mäta Livet i antal minuter i träningsdagboken. Ibland kommer jag prioritera bort mina kompisar för ett simpass, men jag ska också kunna välja bort ett löppass för att jag hellre rengör ett grillgaller. Kort och gott, jag vill inte känna mig jagad av träningen. Jag har cyklat alldeles för många pass i hagel, minusgrader och mörker i år, bara fö ratt jag känt mig jagad.

Men som sagt, hur ska jag göra? Jag tror att nyckeln är mina målsättningar för jag är grymt målmedveten när det kommer till dem. Och det är ju den målmededvetenheten som är problemet. Så nu skippar jag alla tidsambitioner. Jag ska till Kalmar, men jag skiter i vilken tid jag får och jag skiter t o m i om jag fullföljer eller inte. Målet är att stå på startlinjen utan att kliva över lik.

Baklängeslöpning ett genidrag

Jag tror jag sprungit Pildammsparkens innervarv ungefär 7 miljoner gånger och alltid åt samma håll. I morse provade jag andra hållet och en helt ny värld öppnade sig. Att själva rundan skulle upplevas annorlunda var jag beredd på, men den stora bonusen var att nu mötte jag alla andra löpare istället för att springa om eller bli omsprungen. Jag tycker det är grymt peppande att se andra som är ute och tränar. När man springer med en tokglad liten småunge i vagnen möts man dessutom hela tiden av leenden oavsett hur pass trötta löparna är. Och det var en grym energiinjektion, leenden smittar verkligen av sig.

Det börjar kännas som jag äntligen har kommit igång med löpningen nu. Det var femte dagen på rad jag sprang utan att kroppen protesterar allt för mycket. Lite sliten i hamstrings och ryggen, men ändå under kontroll. Sträckorna har ökats lite, från 5-8 km till 8-12 km. Jag tar fortfarande det lugnt och ligger hela tiden kring min MAF-puls. Jag är inte helt Maffetone-asketisk i min löpning och börjar gå i uppförsbackar och så, men jag försöker hålla mig på mattan. Rune har också börjat gilla att flyga fram i vagnen när jag springer, det var stor skillnad nu när jag vänt den så han sitter framåtvänd.

Veckans träning har börjat bra. Igår blev det först ett morgonpass med nytt distans-PB i barnvagnslöpning, drygt 11 km, sen ett kort men intensivt lunchpass på trainern och avslutningsvis ett simpass på kvällen. Men jäklar vad kass jag blivit på att simma. Jag är ju rookie på simning, gick nybörjarkurs i höstas och höstens stora mål var att lära mig crawla långt utan andnöd. Det gick kanon och jag tyckte jag blev rätt hyfsad, men nu... andnöden är tillbaka och jag flåsar som snuskgubbe i vändningarna. Självklart beror det på att jag tränat så lite simning sen jag blev pappaledig. Har jag haft tid över har jag prioriterat cyklingen istället. Nåja, skitsamma, med våtdräkt på så kommer det nog gå ok ändå.

Vilken mardröm

Natten till onsdagen fick min son ett krampanfall och förlorade medvetandet. Det var det absolut obehagligaste jag varit med om i hela mitt liv. I ambulansens larmrapport stod det att de var på plats fem minuter efter de tagit emot larmet, men de fem minuterna kändes som fem timmar. Jag hann till och med ringa upp 112 igen och undra var i helvete ambulansen tagit vägen. På barnakuten lyckades de häva kramperna och den lille plutten blev skickad vidare till IVA för att sova medicinerna av sig. Det är inte lätt att hålla ihop sig när ens lilla barn ligger på en stor bår med defibrillatorplattor på bröst och rygg och slangar här och där. Usch va hemskt det var, det skulle jag inte önska min värsta ovän. När han vaknade till några timmar senare så var han leden och sur, men efter en flaska välling så var han nästan som vanligt: fullt ös och ville dra och rycka i allt han kom åt. Det är hårt jobb att ha en aktiv bebis på observation när man ska ha elektroder och annat fäst på hans kropp. Vi åkte sen vidare till barnavdelningen där han blev inlagd. Efter undersökningar med EEG och annat så har han nu kommit hem. Eftersom man inte hittade några fel och han har återhämtat sig fort, så räknar man med att det var en ovanligt lång feberkramp.

Mitt i det jobbiga är det en välsignelse att ha essentiella oviktigheter som träning att syssla med. Egentligen hade jag planerat en mastodonthelg med över 20 timmars träning och fokus på mängdträning cykel. Istället fick det bli några löprundor i vad som kändes som ren terapi. Finns inget som renar skallen och ger ny ork så bra som löpning.


Kram till vår vän V som var läkare på barnakuten när vi kom in. Evigt tacksamma.