fredag 31 oktober 2008

Värt priset

Efter Markusloppet kom min förkylning tillbaka med full kraft. Jag har ont i halsen, är täppt i näsan och har en aggressiv hosta som gör det svårt att sova. Jag som äntligen var på väg att bli frisk efter fem veckors sjukdom och så springer jag långt såinåttahelvete och är det då konstigt att det blir så här? Nä, knappast. Men vet ni vad? Det var värt varenda hostattack, varenda vaken minut och varenda deciliter snor!
team creates hemsida finns underbara bilder från loppet!

Överlägset sist i mål men lika glada ändå. Thomas i svart och jag i rött. (Foto från teamcreate.se)

söndag 26 oktober 2008

Markusloppet och den bästa löpardagen

Solen lyste i kapp med de fallna höstlöven när Skåne visade upp sina allra vackraste sidor i lördags. Äntligen dags för Markusloppet och ultrapremiären. Det var ingen picknick, men kul var det, hell yes! Så kul att jag sprang en mil extra.

Det började så där halvbra på morgonen. Sonen som varit familjens väckarklocka sista 16 månaderna valde att sova över och det blev lite småstressigt. Jag upptäckte också att jag inte hade nån sportdryck utan fick köpa cola på vägen. Framme vid starten bytte jag snabbt om inne på Skryllegården och hann precis ut till arrangörernas genomgång av banan, 50 km längs Skåneleden. Efter att ha lyckats lokalisera Maria och Hans från funbeat och snackat lite skit med dem så brann startskottet av.

Folk rusade i väg som de vore jagade av bålgetingar. Full fart. Själv la jag mig i nåt som kändes som 6 min/km-fart och det kändes perfekt. Efter några kilometer på Skrylles milspår så svängde Skåneleden av och ut på en massa spänger och jag började undra om inte mina skor, Asics gel fountation aka asfalts-tråkmåns-platå-skor med passform som gummistövlar, skulle orsaka nån allvarligare fotledsfraktur för det var rätt halt på sina håll. Men det gick bra. Här nånstans träffade jag på Thomas som verkade springa i lagom fart och vi hade sen följe hela loppet. Efter nån kilometer till inne i skogen kom vi ut på en äng och sprang upp på en ås. Här kom vårt första misstag och vi irrade runt några minuter och letade orange markeringar. Faktiskt hade vi ingen aning om var vi var, men så såg vi Maria komma springande längst uppe på åsen och vi lyckades hitta tillbaka till banan. Löpningen gick sen genom Torna Hällestad och upp och ner för lite branter. Solen lyste och det var helt magnifik löpning. Ibland var det lite svårt att hitta rätt, men lite småmissar får man räkna med, det ingår på nåt sätt.

Vid en av dessa småmissar stötte vi på en dansk kille som tydligen sprungit ordentligt fel. Efter ett tag dök även Maria upp och vi letade tillsammans. När vi åter var på rätt spår så satte den frustrerade dansken full fart och vi hängde på. Snart fick jag lektion 1: lita aldrig på nån annan, kontrollera hela tiden banan själv. Vid 8.8 km finns en trevägskorsning för Skåneleden. Vi hakade på dansken som svängde höger och allt verkade stämma enligt beskrivningen. Vi höll en riktigt hög fart och löpningen kändes lätt. Efter 20 minuter började ana oråd, tyckte nåt kändes fel. Ändå fortsatte vi tio minuter till innan jag fattade att vi var fel ute. Jag ringde tävlingsledaren Markus och vi kunde konstatera att vi sprungit ungefär 5 km fel från skylten. Dansken försvann rakt fram, på väg mot Skrylle och starten. Well, det var inte mer att göra än att vända och att direkt omprogrammera hjärnan: nu var det ett sex-milslopp istället, inget annat. Inte ens fundera på att vi skulle ha sprungit en mil i onödan.

Efter att ha kommit tillbaka på banan så började det kännas i kroppen. Höftböjarna gjorde lite ont, hamstrings gnällde och det kändes lite i ryggen. En ibuprofen satt som en keps och de värsta krämporna försvann. Och det var nog bra det, för nu började den riktigt kuperade delen över Rommeleåsen. Här mötte vi också ledarskaran som redan varit och vänt och var tillbaka mot en tid strax över fyra timmar. Skönt att se att även de gick i de brutala uppförs- och nerförsbackarna på åsen.

När vi sprungit tre timmar började jag känna yrsel och lite illamående. Jag hade ju bara druckit en liter vätska och den började ta slut, eftersom jag planerat för 23 km till den enda vätskestationen, inte 33. Jag fick några klunkar Vitargo ur Thomas camelbak och efter några minuter var jag på banan igen. Det är viktigt att komma ihåg vid längre uthållighetslopp att det inte bara blir värre och värre, utan att toppar och dalar kommer om varandra.

Banan gick längs ett vackert och varierat landskap; bokskog, granskog, ängar, stigar, åsar med vackra vyer och till och med lite asfalt. Det blev aldrig tråkigt utan var hela tiden underbar löpning, till och med 2-km-snutten på asfalt.

Efter tre timmar och fyrtio minuter kom vi till vätskestationen där det var uppdukat med godis, cola och KLADDKAKA!!! Jag drog i mig minst fyra bitar av den, ljuvligt, men inte klockrent för löpningen sen :) Efter vätskan var det nån kilomter eller två till vändpunkten och sne var det bara att räkna ner. Vi vände vid exakt 4 timmar och om vi klarade hemvägen på 3 timmar skulle vi fixa maxgränsen. Det skulle också innebära bonusen att jag skulle kunna få ut mina kläder ut Skryllegården, som stänger klockan 17. Så nu var det full rulle hem, men det gick inte alls lika lätt längre. Vi bestämde oss tidigt för att gå i alla backar och springa på platten och utför. Lårmusklerna hade fått ordentligt med stryk av alla nerförsbackar och krampade ikapp med ena vaden, dock var det hela tiden under kontroll.

När vi närmade oss trevägskorsningen där vi sprungit fel så var det 55 minuter kvar till maxtiden och 8.8 km. Det kunde gå! Om vi inte sprungit samma fel håll igen. Hur dum får man vara? Den här gången märkte vi det snabbare och det blev bara nån dryg km fel, men så himla klantigt. Sista 7-8 km gick väldigt sakta och det fanns inte mycket krut kvar i benen. Vi kom absolut sist, de andra hade haft prisutdelning och åkt hem, men att passera mållinjen vid 7h25 min till applåderna av de två entusiastiska arrangörerna Markus och Pär var en helt underbar avslutning på en helt sagolik löpardag.

Hur gick det med mina grejer då? Jo, jag hann ikapp receptionisten, övertalade henne att gå tillbaka och låsa upp så jag kunde plocka ut mina prylar. Det blev ingen bastu, men sex grymt härliga mil istället.

Faktaruta
Kläder: Craft underställströja, T-shirt, långa tights, Craft löparkalsonger med vindfront, Brooks löparstrumpor, Asics Gel Foundation, gaiters. Nu var det fint väder, men hade det blivit sämre hade jag nog frusit, kan vara bra att ta med en vindväst eller liknande.

Energi och vätska: Startade med 4*30 cl flaskor. Tre flaskor med cola och en med vatten. Fyllde på 3 flaskor cola vid vändningen och en flaska vatten. Drog en 300 kcal gel och 3 stycken 65 kcal-geler. Sen ca 50 cl cola vid vätskestationen plus 2 dl Vitargo av Thomas. Plus kladdkaka.

Erfarenheter: Vätskebälte kan vara lite skvimpigt, men det gick rätt bra. Skulle haft en flaska till med vatten, det är bra med valmöjligheter när man mår illa.
Det hade varit bra med terrängskor.
Lita aldrig på andra, de kan vara trötta, stressade eller annat. Orientera själv även om du springer i grupp.

Slutkläm: Underbart lopp, prova det alla som har möjlighet.

fredag 24 oktober 2008

Inför Markusloppet

Nu är det mindre än ett dygn kvar till ultrapremiären och det känns väl sådär. Jag har iallafall lyckats träna två pass den här veckan. Det första var Katarinas testpass i spinning. Hon körde rätt hårt med oss och jag var tvungen att mygla i sista backen för då kände jag att förkylningen inte hade släppt. Kul var det hursomhelst. Det andra passet var en trekilometersjogg igår kväll för att testa hur det känns att springa med camelbak. Under den korta joggen avgjorde jag att det inte blir camelbak utan mitt nya vätskebälte istället, Nathan Sports Speed 4. Det rymmer totalt 12 deciliter och har några småfickor för att nycklar och mobil. Det borde räcka till den enda vätskekontrollen vid drygt 23 km.




I dag känns det rätt förkylt, men jag hoppas det släpper lite till i morrn. Det ska bli intressant att se hur kroppen fungerar på ett så här långt pass efter fem sjukveckor med minimal tmed träning. Förutom de här sista veckorna så har jag mer eller mindre tränat konditionesidrott kontinuerligt sen i maj förra året. Det har enstaka sjukveckor och en massa skador, men nåt har jag nästan alltid lyckats träna. Det blir hursomhelst ett intressant test av hur mycket den kontinuiteten är värd när sista veckornas träning varit nära noll.

måndag 20 oktober 2008

Powerwalka Markusloppet

Eftersom jag varit sjuk i tretusen år snart så har träningen hamnat duktigt efter. Inte helt optimal uppladdning inför ultradebuten nästa helg. Men jag känner att förkylningen går åt rätt håll, virusen har börjat krokna lite och kanske kan 50 km Skåneled vara själva storsläggan som får dem att lämna min kropp och aldrig komma tillbaka? I dag provade jag att gå med lite extra hög fart på de uppmätta slingorna i Pildammsparken för att klocka min gång-pace. Jag gick 5.5 km med 8min 20 sek/km. Detta räcker precis till maxtiden på Markusloppet. Visserligen är det betydligt mer kuperat änPildammsparken, men nu hade jag en stor och tung barnvagn med mig. För ska jag ge mig på loppet måste jag nog slutföra det, det finns liksom inget naturligt ställe att bryta på. Och jag är sugen.

torsdag 16 oktober 2008

Träningsvärk i rumpan

Vad jag än gör får jag träningsvärk i rumpan. Om jag går långt med barnvagnen, om jag går där det är backigt, om jag går i trappor... Numera har jag konstant träningsvärk i glutéerna, både maximus och medius. Detta har jag aldrig haft förut och ändå har jag tränat stabilitetsträning många timmar i veckan på sista tiden. Och i den träningen är det hård fokus just på glutéerna. Det är förmodligen för att fas-1 -träningen gett resultat, jag aktiverar nu de här musklerna när jag går och förhoppningsvis när jag springer (har inte testat, är fortfarande sjuk...). Kul iallafall, träningen börjar ge resultat, även om det varlite oväntat att helt plötsligt få träningsvärk vid vardagsaktiviteter. Så fort jag blir frisk ska jag gå över till fas 2 där fokus ligger på att integrera de olika kontrollzonerna så de kan jobba tillsammans.

lördag 11 oktober 2008

Ironman World Championship

I kväll smäller startskottet för det 30:e världsmästerskapet på Hawaii; Ford Ironman World Championship. Vi håller tummarna för de svenska deltagarna och speciellt för Jona från Heleneholm. Hela spektaklet kan följas på webben på http://ironman.com/, start 19.00 svensk tid.
Förra årets segrare i damklassen, Chrissie Wellington, är sugen på ännu ett guld.

Chris McCormack vann herrklassen, kommer han få behålla sin titel i år?




fredag 10 oktober 2008

Att dricka eller inte dricka...

Under mina längre triathlon i sommar har jag haft problem med vätskeintaget. Jag har inte druckit för lite, utan snarare för mycket. Under Sövde halv-IM sprang jag runt som en svullen vattenballong och i Kalmar kissade jag minst fem gånger. Jag lyckades också komma ur min största svacka genom att stanna upp drickandet lite.

Jag har försökt läsa på lite om ämnet och fram tills nu har jag bara kunnat läsa de två sanningarna:

-Förlorar du mer än 2% av kroppsvikten så sjunker din presttionsförmåga avsevärt

-Dricker du när du är törstig har du väntat för länge, då är det för sent.

Men så läser jag Joe Friels blogg om just detta ämne där han själv just omvärderat dessa sanningar. Det nya som gäller är "Drick när du är törstig."

Anledningen är att det viktigaste är att undvika hyponatremi, låg natriumhalt, och det beror inte på att man svettas ut natrium, utan för att man häller i sig en massa vätska som späder ut kroppens elektrolyter. Det som försvinner med svettet är en relativt liten del och skulle man inte dricka alls så ökar egentligen saltkoncentrationen i kroppen ju mer man svettas. Sportdrycker med elektrolyter har alldeles för låg nivå för att man ska kunna bälga i sig dem ohämmat, som jag gjorde på cykeln i Kalmar. När salthalten i kroppen blir för hög skickas törstsignaler och först då ska det alltså vara dags att dricka.

Så, om jag frisknar till så jag kan vara med på Markusloppet om två veckor, vilket jag verkligen hoppas, så kommer jag prova det här med att dricka endast när jag är törstig.

onsdag 8 oktober 2008

Vår nya världsstjärna


Jag undrar om vi har förstått vilken världsatlet vi fått i Lisa Nordén. Först kvalificerar hon sig till OS där hon kommer in på 18:e plats. Sen går hon och vinner Världscupstävlingen i Lorient och så nu i helgen blev det guld i US Open Dallas. Och vilka tider hon gör det på. I Lorient avslutade hon tävlingen med att springa milen på 33:27 min. Jag vet inte om nån svensk tjej sprungit fortare i år. Enligt Svenska Friidrottsförbundets statistik är årsbästa en minut långsammare och då har ändå Nordén först simmat 1500 meter nästan all out och sen cyklat 40 km i hyfsat tempo. Hon är helt enkelt galet grym.

För den som vill se segern i Lorient så finns det ett video-reportage på triathlon.org.
Notera den grymma farten på simningen. Och notera målgången, kan man vara gladare?

fredag 3 oktober 2008

Ultrapremiären bokad

De sista veckorna har jag lockats av trail-trenden. Det är ute i terrängen man ska vara, inte på platta cykelbanor eller i stadparker. Jag vill springa i backar och på stigar, bli lerig och få grenar i ansiktet. Förra helgens vandring i Västergötland ökade suget nära max och jag började åter igen tråna efter Markusloppet, ett 50 km långt lopp på Skåneleden som går om tre veckor.

Mina anledningar att inte ställa upp var först rent rationella; jag borde inte sabba min rehab utan ta det lugnt och stilla. Men den typen av argument biter inte längre. Nej nu har det mer varit fegisen i mig. Loppet är långt och det ryktas om backar och jag har faktiskt bara haft ett (1!) enda långpass sen oktober förra året, förutom Kalmar triathlon men där lullar man ju mest runt. Det som fick mig att ändra mig var en gammal podradiointervju med coola ultralöparen Catra Corbett som bl a hunnit med åtta 100 miles-lopp i år. Vafan, om hon klarar det så klarar jag Markusloppet. Visserligen löptränar hon 15-20 mil i veckan, vilket jag kan få ihop en bra cykelvecka, men det är ändå så grymt inspirerande att det finns människor som klarar av den typen av utmaningar. Och de flyttar ens gränser. När man lyssnar på någon som beskriver 100 miles-lopp som vilka lopp som helst, då tappar man snart respekten för långa distanser och att jag ens var lite rädd för 50 km känns då helt plötsligt alldeles futtigt. Så tack Catra, jag har nu anmält mig till min första ultra! Och för första gången i mitt liv så har jag inget tidsmål, jag vill bara ha kul!