torsdag 27 november 2008

Tabata

När jag höll på med brasiliansk jiu-jitsu kom jag i kontakt med tabata-intervaller, som var poppis bland kampsortare. Kortfattat går det ut på att man kör skiten ur sig i 20 sekunder, sen vilar man i 10 sekunder. Detta upprepas åtta gånger och det tar alltså totalt 4 minuter att köra en tabata-serie. Träningsformen utvecklades av Izumi Tabata för att ge optimal förbättring av VO2 max.

Jag kan se hur detta kan gynna kamppsortare, men nu har jag snubblat över fenomenet igen. Den här gången är det uthållighetsidrottare som håller på med det. Som menar att långa långsamma pass har dålig inverkan på kroppen och att det funkar bättre med korta explosiva pass. Det intressanta med metoden är nämligen att den påstås ge god effekt både på de anaeroba såväl som de aeroba energisystemen. Är detta möjligt undrar jag... Distanser runt milen -OK, men maran och uppåt?? Ironman? 10-milalöpning?

Tidigare har jag kört tvärtom: långsamma Maffetone-metoden för att bli snabbare och det funkade hur bra som helst. Nackdelen är att det gick så mycket tid, man hann ju knappt nåt mer än att springa. Men tänk om de har rätt och låg volym/hög intensitet kan ge det som krävs för de långa distanserna. Isåfall skulle jag kunna spara lite tid och få ut mer av passen.

Men det känns lite som alla bantningsdieter. Gillar du fett kött och feta såser, släng bort dina pommes och du har Low Carb High Fat-metoden. Har du blivit fet för att du älskar godis och alkohol? Då finns vin och mörk choklad-metoden. Alltid nåt som passar. Vill du bara träna korta pass men ändå få uthållighet? Då finns tabata-metoden...

Egentligen är det ju bara att prova och se hur kroppen svarar, men jag är lite skraj för att bli skadad. Känns som min kropp är för klen för att gå lös på insatser nära max. Skulle jag köra detta så är det inte bara för löpning och cykling, utan även för olika styrkemoment som armhävningar och knäböj. Jag tror jag ska tjyvstarta kroppen lite och smyga igång med enkla basövningar som armhävningar, bara ett fåtal per kväll och sen sakta öka. Efter ett tag får det nog bli lite tabata, men att utesluta långpassen blir det inte tal om; de är ju trots allt en viktig del av Meningen med livet.

onsdag 19 november 2008

Kickstart med eget träningsläger

Nu känns det som jag kommit igång hyfsat med träningen igen. Förkylningen är fortfarande kvar, men jag är ändå träningsbar. I helgen var Karina och Rune bortresta så jag passade på att köra en litge kickstart med egetkomponerat träningsläger på hemmaplan. Planen var att köra många korta och lågintensiva pass för att främst jaga latmasken ur kroppen och vänja mig vid träning igen. Att identifiera mig själv som en person som tränar, inte en som är nöjd i soffan.


På fredagen öppnade jag försiktigt med stabilitetsträning följt av löpning. Jag har varit sugen på att testa den kombinationen länge. Ett stabilitetspass som uppvärmning där rätt muskler aktiveras och hjärnan kommer in på rätt spåroch så kommer en bättre teknik av sig själv. Passet bör nog vara relativt kort så att musklerna inte är för trötta inför löpningen utan bara redo. Jag vet inte hur det funkade, men löpningen blev i vart fall inte sämre av det.


På lördagen var det triathlondag. Först en kaotisk simning där jag fick byta både simhall och stad för att lyckas hitta en öppen bassäng. I vattnet fortsatte sen kaoset och vi var många som slogs om ytan. Kändes härligt att vara tillbaka i vattnet igen för det var ett bra tag sedan. Jag har inte tappat så mycket av snabbheten, jag är fortfarande lika långsam ungefär, men jag har tappat massor av uthållighet. Den trötthet jag brukar få när passet närmar sig 3000 meter kom nu runt 1500. Körde en serie på 500-400-300-200-100 meter och sen några hundra meter avsim.


Efter en brunch med brorsan på Element i Rörsjöstaden så blev det lite trainercykling följt av bricklöpning i Pildammsparken. Jag upptäckte att ligger jag i tempoställning så går det att spela xbox samtidigt som jag cyklar: en mycket bra sporre för att jag ska lägga mig mer i den tråkiga bågen.

På lördag morgon var det dags för lite stormcykling i äkta skånsk höstvind. Snittfarten blev löjligt låg och jag tror jag lämnar hastighetsmätaren hemma nästa gång det är sånt här väder. Jag blir bara stressad av att ligga i under 10 km/h fast jag tar i så pulsen kickar upp över 170. Bättre cykla på tid och puls. Lite klantigt av mig att välja kuststräcka en sån här blåsig dag, men jag var sugen på att cykla söderut. Drog ett varv på Toves runda, en 24-km-loop som vi hade tempoträning på i somras. Eftersom jag tagit tid på den sträckan flera gånger så blev det ytterligare en deppig påminnelse om hur sakta det gick.


Hemkommen från cyklingen svepte jag en Gainomax och bytte till löparskor för att sedan kasta mig in i Linus bil ut mot Torup och löpning tillsammans med ett gäng från funbeat.se. Jag hakade på Linus och Olof ut på milspåret. Till min glädje såg jag att Linus skulle springa med sin son Eskil i en löparvagn: det skulle knappast gå fort på det kuperade spåret. Trodde jag... Det gick alldeles för fort för mig, jag fick ta i nära max för att hänga på. Egentligen gick det nog inte så fort, men kombinationen otränad, förkyld och trötta ben från cyklingen gjorde att det blev en tuff runda.

Efteråt bastade vi och fikade. Kul att träffa forum-folk live, mer sånt! Och mer kupertad löpning, det är ju så sjukt skoj!

torsdag 13 november 2008

Seg comeback

Så har det äntligen hänt; förkylningen har lättast något och jag har hamnat i åtminstone delvis träningsbart skick. Så jag borde varit överlycklig igårkväll när jag skulle ge mig ut på en kortare löptur, men nope, det kändes motigt och skitsegt att ge mig ut. Klockan var visserligen halv tio på kvällen efter en dag i 110 knyck, det blåste skånska vindar, var kallt och duggregnade. Dessutom hade jag en nyäten Vegetable Special utan paprika i magen. Men det var inte de här omständigheterna som gjorde det segt, utan träningsuppehållet. Förra hösten var jag i mitt livs löpform och var kanonpeppad på att ge mig ut på ensamma kvällspass i en mörk Pildammspark. Regn och vind gav bara extra krydda och jävlaranamma. Men nu har den ofrivilliga vilan från träning gått över kullen där man inte längre blir mer och mer sugen ju längre tid som går, utan mer och mer bekväm i soffan. Och ju sämre formen blir, desto svårare är det att tycka löpningen är rolig. När jag väl kom ut till slut så var det inte speciellt kul, tyvärr. Det var ganska segt, lunkade runt och rapade vitlök, billig ost och mjöldeg. Så nu gäller det att bita ihop, löpkul är bland det bästa som finns, men det kommer fanimig inte gratis. Och sällan med en pizza i magen.