söndag 26 juli 2009

Urban trails



Stadslöpning = damasker på

I Skåne kryllar det av fina områden för den som vill springa på annat än asfalt. Vi har Kullaberg, Österlen, åsar, kustremsor, bokskogar, hagar, ja det mesta utom regnskog. Nackdelen är att allt ligger på avstånd som kräver bil eller åtminstone cykel och vill man vara effektiv är det inte alltid ett alternativ. Därför har jag just nu ett projekt där jag ska försöka sy ihop den perfekta trail-rundan inne i Malmö och jag saknar egentligen bara ett parti på 2-3 km för att få ihop en 25 km-runda med max nån km på asfalt. För det finns nämligen massor av teknisk terräng inne stan. Här kommer senaste långpassets upptäckter:


Tunnelbygget runt Malmö Arena
Här bygger man nya bilvägar, Öresundstunnel och Hyllie station och det bjuds på sagolika möjligheter till teknisk terränglöpning. Jag gillade framför allt den delen som ligger på Holma-sidan med fina kullar.




Hyllie vattentorn och Malmö Arena sett från Holma

Kusten vid Bunkeflodstrand
Det verkade vara en bra idé, men det visade sig vara alldels för svårt att hitta och varje gång jag stannade kom det tusen hästflugor och kalasade på mig. Men här finns potential som jag ska utforska vidare. Såg också en del stigar jag aldrig följde upp.



Ett par kilometer utan asfalt mellan mig och Öresundsbron, men omöjligt att hitta på stigarna i den två meter höga vassen


Brofästet, Öresundsbron

Massor av terräng och dessutom kuperat. Sen kan man följa vattnet och springa trail nästan hela vägen till Sibbarps camping där man sen fortsätter på gräs och annat hela vägen in i Limhamn.



Blandad och kuperad terräng vid brofästet




På väg mot Sibbarps camping




Ribersborg

Hela Ribban är ju en kalassträcka med sandstrand som gradvis går över i gräs ju längre från havet man kommer. Dessutom finns det gott om toaletter och tillfällen att fylla på vatten eller köpa nåt i en kiosk.



Varierat med sandstrand, sanddyner och gräs på Ribban



Vägarbeten
Rent generellt är det bättre att hoppa ner i ett vägarbete än att springa bredvid. Allt från caterpillar-packad lera till lös sand.

Diken
Det blir inte mer tekniskt än så här, men jag gav upp eftersom risken att bryta en fot var för stor.

Gräsmattor
Ganska tråkiga men de finns överallt och fungerar utmärkt till att sy ihop en runda.

fredag 24 juli 2009

GAX 50 miles

Yes då har jag äntligen fattat det självklara beslutet och anmält mig till GAX 50 miles, den kortare klassen på Sveriges äldsta 100 miles-lopp. Tillställningen går på Österlen längs stigar och stränder natten mellan den 15:e och 16:e augusti.

Eftersom det bara är tre veckor kvar hinner jag inte få in och tillgodogöra mig nån större volym konditionsträning, utan kommer främst satsa på att få upp tuffheten i kroppen genom crossfit och löpstyrka. Och så några långpass, lite trail och kanske testa springa med pannlampa.

Det här ska bli skoj!

onsdag 15 juli 2009

Sövde triathlon och löpglädje på Kullaberg

Sövde triathlon och halv-IM distans, det var dags för den riktiga värdemätaren på årets form. Tyvärr gick det inget vidare, gick runt på 18 minuter sämre tid än förra året.
Simningen började inte så bra. Mina googles läckte massor och jag fick stanna och tömma dem stup i kvarten. Det var först på andra varvet av två som jag lyckades hitta lite flyt i simningen. När jag kom upp visade klockan på 35 minuter, över 5 minuter sämre än 2008. Min spontana reaktion var KATASTROF vad dålig jag är, men efter att ha sett andras simtider så inser jag att det faktiskt inte var så illa. Det gick en del vågor och det var bara en i tävlingsklassen som hade under 30 minuter.
Cyklingen däremot, den gick riktigt uselt. Första 4-5 milen flöt på rätt bra, men sen dog benen fullständigt. Saknade uthålligheten och då tappar man snabbt i tid när benen blir trötta. Totalt 3:06 h vilket var rätt mycket sämre än förväntat.

Löpningen gick väl ok. Sprang halvmaran på 1:54 utan att förta mig. Hade problem med illamåenden men pressade aldrig mig riktigt hårt. Den får ändå godkänt.

Den stora grejen var att tävlingslusten rann ur lite. Det var inte speciellt kul att ge mig ut på löpningen efter den dåliga cyklingen och med ett rejält illamående. Det är på nåt sätt svårt att se det roliga i att ha det jävligt när det går dåligt. Går det bra känner man ju sig grym och ju mer man plågas desto grymmare är man. Som tur är kändes det kanon sista fem kilometrarna så det är väl den känslan jag får ta med mig.

Kroppen har återhämtat sig fint och i morse blev det ett kanonpass med Sampan uppe i Mölle. Stigar upp och ner på berget, kan det bli bättre? Perfekt pass för att få löpglädjen tillbaka!
Sampan och jag efter några goa kilometer upp på Kullaberg


Mölle mosse med sina röda näckrosor

onsdag 8 juli 2009

Hurra för Norrköpings kommun!

Igår såg jag de obehagliga siffrorna 24.5 på Sövde triathlons hemsida. 24.5 som i 24.5°C, vilket betyder våtdräkt inte tillåten på söndag. Shit pommes, ingen våtdräkt - då måste man ju kunna simma!! Det är nämligen så att våtdräkten hjälper till otroligt mycket när man simmar; man får det där perfekt vattenläget som Phelps och alla andra fått träna sig till. Ju sämre simmare, desto mer nytta av våtdräkten. I mitt fall verkar det dock som jag hottas upp ovanligt mycket med min stålmannendräkt på och i förra årets olika race kunde jag matcha folk som enkelt spöar mig i bassängen. Det var med andra ord väldigt obehagliga siffror jag såg på hemsidan.

Ner i källaren och pumpa svärmors cykel och så i väg mot Himmelstalundsbadet, Norrköpings utomhusbassänger. Kroppen var inte återhämtad sen ultralöpningen i helgen och jag kände mig riktigt slak. Det är precis som jag får svårt att syresätta musklerna dagarna efter en lång ansträngning.


På vägen till badet tog jag ut pengar, ifall de inte skulle ta kort. Väl framme parkerar jag cykeln och går mot entrén. Halar upp en hundring och..eh, var betalar man? Jag frågar badvakten och han svarar: Nej men det är gratis. Jag frågar badvakten igen, men får samma svar.


Gratis!? Om man kommer från Malmö låter det helt otroligt. Här stängde kommunen varenda jävla simhall och var man inte med i en klubb var det snudd på omöjligt att få simma. Malmös anrika simhopparklubb tappade varenda medlem, malmöbarnen kan inte simma och jag fick träna och byta om utomhus när det var november.


Tydligen har kommunen fått eller fått låna marken av stans rika tobakspamp med villkoret att det ska vara gratis för alla. Men det ärndrar ingenting: Hurra för Norrköping! Vilken grej! Vissa dagar har det tydligen varit upp mot 1500 pers där och badat i år! Fantastiskt!



Hur gick simningen då? Jo, sådär. Hade lite svårt att få ut syret dit det skule men kom igång så småningom. På söndag blir det 1930 meter simning och det ska nog gå ok. Efter att ha kört Ironman-distansen förra året känns inte en halv-Ironman så långt längre, men det är förrädiskt att tänka så för det är en riktigt lång distans. Och man håller hög intensitet under en lång tid, en bit över fem timmar i mitt fall. Först maxar man simningen, sen maxar man cyklingen och sen får man se vad man har kvar till halvmaran. Iallafall gjorde jag så förra året, i år får jag nog köra mer med hjärnan.


Fyfan, det kommer bli jobbigt, men kul! Nu får det gärna regna och kyla på lite så tempen sjunker under 21°C i Sövdesjön :)

tisdag 7 juli 2009

Ultrafesten Hornstull - Järna

Jag har avundsjukt sneglat på Fredrikas Hornstull - Järna i kalendern på funbeat. Tänk om man bara bodde i Stockholm, allt ultragodis verkar ju finnas därikring... Men så föll bitarna på plats, en efter en. Vi skulle till Stockholm på semster. Vi skulle hälsa på Frida och Leffe. Leffe skulle göra ultradebut. Frida och Karina behövde nog shoppa lite. Leffe behövde nog lite sällskap... och så stod jag där med vätskebältet i handen utanför McDonald's i Skärholmen centrum och väntade på att blivande och gamla ultrakompisar skulle anlända.

Det hade varit kul att springa hela vägen, men det funkade inte riktigt tidsmässigt så jag hoppade på efter en mil. Dessutom verkade det lite smartare med tanke på Sövde triathlon nästa helg.

Det visade sig att det enorma ultragänget hade delat upp sig i tre grupper beroende på vilken fart man ville springa i. Först anlände snabbegruppen, sen mellangruppen med 6:30 min/km-fart och sist en grupp som tänkte hålla lite drygt 7 min-fart. Jag var sugen på snabba gruppen för det ryktades att de skulle springa sista delen på Sörmlandsleden, men jag ville heja på Fredrika och springa lite med Leffe, så jag väntade in sista gruppen.

Till slut kom de och vi gav oss i väg. Lugn och stilla löpning ut ur Skärholmen i ett helt formidabelt löparväder. Alla var på topphumör och man blev så jävla peppad på att springa långt, länge och ofta. Vilket kul folk! Leffe visade oss var man skejtade när han var ung och vild och boende i Skärholmen, bara en sån sak, priceless. Vid nästa stopp var mellangruppen kvar och jag bytte till dem. Sprang och snackade med Marathon-Mia, Jumper och en massa andra forum- och bloggpersonligheter som jag annars bara kan umgås med över internet. Jättekul! Detta var ju anledningen nummer ett till att vara med!


Jag och Marathon-Mia på sörmländsk landsväg. Hon har tagit bilden och jag snott den utan lov.



Efter ca 18 km kom vi fram till Rönninge och jag såg att snabbegruppen var kvar där. Sprang direkt in i en kiosk och köpte 1.5 liter cola och en snickers. Trots att jag var snabb så hade snabbegruppen redan hunnit i väg och jag fick tokspurta ikapp dem. Såg nog inte så sportig ut där jag sprang med en stor Coca i ena handen och sen snickers i andra... Den här gruppen visade sig också innehålla en massa sköna lirare som antingen hade varit med fantastiska saker eller som planerade sådana. För en rookie som jag var det här en perfekt grundkurs i ultralöpning - blev pepprad av tips om lopp, träning och, ja det mesta. Pratade också en del med Stefan som arrangerar ultradrömmen GAX och vad han hade att berätta gjorde ju inte direkt mig mindre sugen...

Efter ca 28 km kom vi äntligen fram till Södertälje gästhamn och jag fick min första riktiga paus. Köpte lite chips och en risifrutti och satte mig i en stol. Yihaa vad skönt! Kändes som fötterna svävade fritt i luften, här skulle jag kunnat sitta hela dagen... men säg den lycka som varar för evigt... det var bara att dra igång kroppen igen och köra på.

Efter ytterligare ett stopp kom sista etappen fram till Järna. Här gick en hel del på Sörmlandsledens stigar, spänger och grusvägar. Den absolut roligaste sträckan rent löpmässigt, men rent socialt märktes det att folk började bli lite sega och mindre pratglada.

Framme i Järna köpte vi genast fika och njöt av dagens prestation. Jag hade avverkat 45 underbara kilometer och de andra 55. Kroppen kändes fin och jag hade nog kunnat springa rätt mycket längre. Jag hade inte heller en enda dipp i psyket på hela tiden och bäst av allt: jag fick inte en enda krampkänning. Mycket positiva besked.

Jag hoppas detta passet blir en långvarig tradition. Isåfall ska jag göra tradition av Stockholm som semstermål första helgen i juli :)




Tack till ultrageneralen Fredrika för en grym lördag!

onsdag 1 juli 2009

Alla borde ha en Skåneled

Förmiddagslöpning ute på Skåneleden. Rötter, backar, ängar, kor, getter, gyttja, snårigt, igenväxt, fåglar, sol, stigar, stenar... Life is good!





Varmt!





Hmm, var är stigen??





Skåneledens orange markeringar
En sån här dag vill man inte prata tider, men loopen från Skrylle, 16 km, på 1h27 minuter är faktiskt 10 minuter snabbare än sist...