Fyra veckor på Crossfit Malmö och löpånka

Nu har det gått fyra veckor sedan återstarten på Crossfit Malmö och det har varit fyra veckor med konstant ledbruten kropp. Just nu har jag svårt att resa mig upp pga totalkvaddade magmuskler, men annars är det ländrygg och axlar som gnällt mest. Ändå försöker jag ta det lugnt och köra låga vikter. Det känns som jag har långt kvar tills jag är där jag vill vara, mycket att lära och förbättra, men vissa framsteg kan jag redan känna. Den största förändringen var förra veckan på en burpee/pullups/kettlebell-WOD där jag riktigt kände hur jag attackerade burpees på ett mer aggressivt sätt som om den pågående vore den sista, utan tankar på pacing. Kändes kanon!

För att inte belasta kroppen onödigt har jag bestämt mig för att endast ta små korta och enstaka löppass tills jag känner att kroppen anpassat sig till crossfitten igen. Crossfit-träningen är prio 1 trots att jag har ett löpmonster runt hörnet (TEC 100 miles). Eller egentligen inte ”trots”, för jag tror benhårt på crossfit som huvudsaklig träning inför långa lopp. Det är kroppen, snarare än konditionen som avgör om ett blåbär som jag tar mig i mål eller får bryta. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag fick lite smått panik när jag räknade fram att det bara är drygt fyra träningsmånader kvar och jag ligger och harvar på 5-10 km i veckan. Men det gäller att hålla sig till planen och inte fundera alltför mycket just nu utan utvärdera efteråt. Vad är det värsta som kan hända? Att jag bryter efter några mil. Inte hela världen.

TEC - Täby Extreme Challenge

Tillbaka på Crossfit Malmö

Brorsan framför men 25 sek efter :)

(foto: Crossfit Malmö)

Äntligen tillbaka på Crossfit Malmö efter mer än ett halvårs frånvaro. Ganska mycket som hade hänt sen sist, framför allt var gymmet fullt av grymma atleter, riktigt sporrande att se. Sån vill jag också bli :)

Planen nu är att komma igång med crossfit:en på ett mjukt sätt. Flera pass har olika vikter för dam och herr och jag kommer ta damvikterna rätt av i början, även när det känns som jag orkar mer. Om jag misstänker att ett pass innehåller för många repetitioner för mig så kommer jag skala ner. I början är det viktigaste att få upp kontinuiteten och antalet pass i veckan, sen intensiteten och sist belastningen.

Jag och brorsan körde ett A-pass igår, som är lite special för nybörjare. A-passen fokuserar på de mest fundamentala rörelserna inom crossfit. Den här dagen var fokus på Overhed squat och efter lite uppvärmning med kettlebells så körde vi teknik- och rörlighetsövningar med kvastskaft. Känner att jag har lite att jobba på när det kommer till rörligheten… ja tekniken också. Men jag gillar OH squat. Tror stenhårt på den som viktig övning för den som håller på med trail- och ultralöpning. Det kräver och ger stabil kropp, från topp till tå, och är kanon som dynamisk rörlighetsövning.

Passet avslutades sedan med en WOD innehållande OH squat.

6 varv på tid:
6 OH squat 20 kg
8 armhävningar
10 kettlebell swing 16 kg

Tid 5:20

Egentligen borde jag kört tyngre, jag hade mer att ge, men nu håller jag mig till min plan. Nice and easy! Satan vad kul det var! Slog brorsan med 25 sekunder också.

Dags att ta tag i träningen igen!

Min skivstång - en sorglig syn

Efter flera veckors förkylning och stillasittande börjar det bli dags att komma i form igen. Så fort förkylningen helt lämnat kroppen är planen att kila ner på Crossfit Malmö och köpa årskort och sen börja springa lite på luncherna.

Faktum är att det varit dåligt med träning hela sista halvåret. Lidingö klarade jag med hedern i behåll, men det berodde knappast på min nuvarande träningsstatus utan tack vare hyfsat på banken sen de senaste årens träning. Nu känner jag att bankkontot är slut, kanske till och med övertrasserat och är 100% peppad på att köra hårt.

Det stora målet i vinter blir TEC 100, ett jävligt långt lopp mitt i vintern. Jag har än inte bestämt riktigt hur jag ska lägga upp träningen för att klara loppet, men det kommer bli en kombo av löpning och crossfit. Och en viktnedgång, för stod klart under Lidingöloppet att 91 kg inte var nåt kul att släpa på i uppförsbackarna :)

Lidingöloppet

Det finns många besvärliga lopp i Sverige, men frågan är om något samlar så mycket jävlar anamma på samma ställe. En hel ö fylld med löpare som tänker springa långt upp och ner för backarna oavsett väder. Mitt onda knä har saboterat träningen inför Lidingö och jag hade bestämt mig för att se det som ett kul långpass där jag skulle lunka på i skön och behaglig fart. Garmin-klockan fick stanna hemma och jag hade bestämt mig för att gå i alla nerförsbackar så knät skulle klara hela rundan. Men det var omöjligt att inte ryckas med i stämningen och nån timme före start bestämde jag för att nu är det maximalt som gäller. Att man inte är där man vill i träningen är ingen ursäkt för att inte göra sitt bästa.

Jag åkte ut rätt tidigt och sammanstrålade med kusinen Pernilla. Precis som alla andra gick vi alldeles för sent från Lidingövallen till starten och det blev lite stressigt. Sen ställde jag mig snällt längst bak i min startgrupp, eftersom jag tyckte att jag inte riktigt förtjänade den och inte ville hindra andra. Big mistake. Man ska alltid tränga sig fram lite. Nu blev starten ett enda slagsmål i leran och första kilometern gick på sju minuter.

Men där nånstans kring 1-2 km släppte det lite och det gick att springa skapligt och sen flöt kilometrarna på i ok fart. Efter ungefär en mil började benen kännas ordentligt pigga och jag ökade farten. Efter att mest ha sprungit en massa små pyttiga skogsultror på sista tiden kändes det nästan overkligt att se hur många som masat sig ut i skogen för att heja. Orkestrar, folk med egna vätskekontroller, hejarop, sång.... fantastiskt kul och peppande.

Nånstans efter två mil kände jag att nu börjar det bli tufft. Benen var som olydiga stockar och de återhämtade inte sig efter backarna. Nu var det fokus och vilja som gällde. Och en del gång i de längre backarna. Här kom den stora skillnaden mot ett ultralopp. I en ultra hade jag gått över till survival mode och försökt hitta en fart som gjort att jag klarat mig löpande i mål men inte snabbare. Här är det Lidingö och en bra tid som gäller. Man pushar sig det där lilla extra hela tiden och det var fanimig inte igår. Runt omkring sig har man halta och lytta som gör likadant. Alla ser förstörda ut men ingen gnäller, bara stångar på.

I backarna var körd, lugn jogg eller gång var det som gällde, men på rakorna och nerför försökte jag fortfarande dra på. Kände hur rumpan började närma sig kramptendenser men det var aldrig nån fara. Knät hade gnällt sen starten nästan men blev aldrig värre.

Sista kilometern var nog den snabbaste och jag trillade i mål på 2.43.09. En kvart långsammare än den tid jag hoppades på när jag anmälde mig, men bättre än jag hoppats före start. Intressant att jag nästan tangerar min förra tid på Lidingö, från 2001 då jag sprang på 2:42:57. Eftersom jag väger 5-8 kg mer nu räknar jag årets lopp som rekord :)

Faktaruta

Mellantider
0-5 km, 28:22 min
5-10 km, 26:34 min
10-15 km, 25:59 min
15-20 km, 26:43 min
20-25 km, 27:48 min
25-30 km, 27:40 min

Kläder
kortbyxor och t-shirt, Nike Air Zoom+ Vomero, damasker, Runners store strumpor

Medhavt
En stor Maxim-gel, en Squeezy-gel, 2 salttabletter
Tur jag tog med geler för det fanns inte direkt nåt i energiväg för mig. Läskig blå sportdryck och cola dök inte upp förrän på sista kontrollen.

Transport
T-bana så jag landade i Ropsten ca 2 h före start, ganska lagom

Löparkompisar
MarathonMia hejade hejade hejade högt och ljudligt på alla som sprang, Jumper stod och applåderade och så träffade jag Silvermedalj-Anna (grattis!!) med make efter loppet. Annars ganska ont om kända nyllen.

Starrett's Mobility WODs

Kelly Starrett är nog den person inom crossfit-världen som jag har störst respekt för. Han är inte bara en duktig tränare, utan också extremt kunnig i sjukgymnastik och fysiologi. De avsnitt av Crossfit Radio som han medverkar i har jag lyssnat på flera gånger och lärt mig nåt nytt varje gång. När andra tränare snackar om styrka, spänst och explosivitet snackar han om rörlighet och midline stabilization. Och det är inte främst tråkig prehab för att förebygga skador, utan för att öka "performance".

Därför blev jag väldigt glad när jag häromveckan upptäckte att han startat med en mobility WOD. Varje dag postar han en övning som tar 5-10 minuter och som passar utmärkt att lägga i anslutning till den övriga träningen eller köra hemma på kvällen. Just nu har jag ett litet projekt där jag ska förbättra min rörlighet och jag tänkte att kanske yoga och tynglyftning kunde vara grejen. Men som hittade jag det här som komplement. Prova själva.

Många av övningarna är anpassade att funka framför teven, i eller vid favvosoffan :)

A slice of heaven

Femton minuter löpning, platt asfalt, långsamt tempo. Kan egentligen inte bli tråkigare, men det var verkligen underbart. Första löpningen sedan knäskadan blommade upp igen under Full moon race. Från och med nu ska jag uppskatta alla löpmetrar, i regn och rusk, i varm sol, snöslask...

Och jag tänker tillbaka på en miserabel löpning i vintras. Vilket jävla lyxproblem det var att tvingas sätta sig och skita bakom en snödriva var femte minut för att kunna springa hem.

Träning DVD

Sen Full moon race har mitt knä varit helt kvaddat. Nu gör det inte längre ont när jag går, men springa funkar fortfarande inte. Efter några veckors tom träningskalender bestämde jag mig för att ta tag i det igen och försöker nu köra minst en timme om dagen. Tyvärr är ju knät rätt central del i de flesta träningsformer, men vanlig hederlig gympa funkar fint. Sista veckan har därför blivit en orgie i olika tränings-dvd. En kompis frågade om jag testade olika pass och det kan man ju säga att jag gjort. Vinnaren än så länge är Friskis & Svettis "Stark och stabil". Inte lika tillfredställande som att springa eller som ett maximalt crossfitpass, men det känns bra i knä, kropp och sinne!

Björn och Kristina i mål

Jag och Zingo stack ut för att möta upp Björn med pacer Kristina ca 5 km från gaxmålet. De såg sega men glada ut. Björn hade ont överallt under midjan och hade bl a somnat gående... Efter 2 km i långsam gång började han jogga lite och rätt sm det var såg han målet.HAn la på en tokspurt och kom i mål på 51:17 , placerad som 5:a. Fantastiskt! I mål väntaed frugan med en McDonalds-påse

5 km kvar!

MÅL!!!

Hamburgare!!

gax efter ca 30 h

Ägnat dagen åt att kryssa runt i Skåne och leta halvdöingar.

Stefan Samuelsson och Stefan Olsson efter ca 30 h, i Lövestad

Mia är glad men har ont i knät

Mia + en dansk + Iveagh från Irland

Min son var hejarklacksledare i pippidräken och så uffe som tog en löprunda. Sonen är han till vänster :)

Björn och fru vid 11-tiden då han snart sprungit 100 miles. Låg sjua tror jag.

Kristina pacar och fixar Björns blåsor

Ser ju inte jobbigt ut det där med ultra...

Missade fota Pär och Tobbe men de bröt troligen i Brösarp. Fick rapport att en hel del brutit

the gax trans scania

Klockan 0800 i morse gick startskottet för the gax trans scania och den 246 km galna resan tvärs över Skåne och tillbaka. Det startskottet ville jag inte missa. stämningen bland löparna var förväntansfull, taggad och alla verkade glada. Lite mingelbilder.

Arrangören som alltid själv springer sina lopp, Stefan Samuelsson.

Zingo i grönt och Pär Sikö, Tobbe i orange, i svart är Calle.

Kristina som ska pace:a på natten och Bernt som klämmer hela banan. Kolla in Bernts leende inför loppet, det är så man ryser. Ja Kristina ler rätt bra hon också.



Mia med crew. Tyvärr tappade hon sin vapendragare Staffan som ligger i sjuksängen. Sänder en krya-på-dig-tanke till Staffan och ett lycka till åt Mia.

Stefan säger några sista ord till löparna innan han förklarar leken påbörjad.

Nu verkar de lite mer nervösa...

Startfältet uppställt

The Full Moon Race

Leffe och jag redo för start

Förra helgen gick The Full Moon Race 50 miles, från Haväng till Ystad. Loppet går längs kusten och Skåneleden och i mitt tycke kanske den vackraste delen av Sverige.

Efter Jättelångt bestämde Leif och jag att vi skulle springa loppet tillsammans. Så många timmar och på natten dessutom, då känns det skönt att veta att man kommer få sällskap. Träningen inför Fullmånen var inte det bästa, ett kvaddat knä har omöjligjort pass längre än 30 minuter och det var lite av en chansning att ställa upp. Ganska antiklimax om jag skulle få bryta efter 5 km.

Jag och Leffe sammanstrålade med Micke i Ystad för att ta en taxi ut till starten som var vid Skepparegården i Haväng. Jag hade klätt mig i shorts och T-shirt, men fick omdelebart byta om; det blåste snorkallt och regntunga moln började hopa sig. Inför starten sen hade de flesta byltat på sig allt vad de hade i klädväg och jag tror vi alla blev lite tagna på sängen efter de senaste veckornas tropikvärme.

Efter nån social timme med de andra så gick starten och det kändes omedelbart som vi blev tre klungor: ledartrion med Carl, stefan och Jan sedan Barbro, Zingo och Karin och så sist Micke, Leffe, Ross och jag. Förutom Ross som flöt lite hit och dit så var det också dessa konstellationer som höll ihop mestadels under loppet.

Micke fibblar med klockan före start

Efter nån mil platt löpning var vi äntligen framme vid Stenshuvud och det var dags för backar och pannlampor. Vi gick lugnt över berget och ner på andra sidan och sen ner till stranden. Här kom mitt första klantiga misstag. Stranden var helt översvämmad på sina ställen. Tror det var en kombination av högvatten och rejäla vågor som gjorde att vi var tvungna att hoppa från sten till sten. Jag stressade på lite och plask så satt foten några decimeter ner i vatten. Inte den start jag önskat, att få ett sånt här lopp i blöta skor. Det visade sig dock senare att med ett par extra smörja-in-foten-med-vaselin-pauser så funkar det bra att springa långt i blöta skor.

Nästa klantskalle kom några mil senare när både jag och Leffe föll samtidigt och jag satte hela handen, armen och benet i en stor koskit. När jag försökte tvätta handen ren i havet plurrade jag återigen, nu med båda fötterna.

Annars gick loppet fint. Kändes lite i knät ibland men det var under kontroll. Jag hade inte heller några problem med det mentala. Den första egentliga motgången kom väl när vi sprang på den ändlösa stranden mot loppets vätskekontroll vid Sandhammaren. Där väntade mat, godis, vatten och min drop-bag och vi anpassade löpningen efter detta. Därför var det en miss i beräkningen att stationen kom efter 52 km och inte 42 som vi på nåt sätt lyckats inbilla oss. Det var en jobbig strand, som aldrig tog slut, men vi sprang nog vår snabbaste mil där från Skillinge till Sandhammaren. Det var också här natten slog till och jag började känna mig sömnig. Just denna del av loppet var jag inrtesserad av, att se hur min kropp fungerade på natten. Och ja, den funkade riktigt bra. Var lite sömning i nån halvtimma men en redbull botade detta och sen kom natten aldrig tillbaka, så att säga.

Väl framme vid Sandhammaren var alla löpare samlade, utom tätduon som låg en timme före. Janne hade kastat in handduken och låg och huttrade i funktionär-hjälten Kristers bil. Regnet öste nu ner och det var riktigt kallt. Man fryser ju lite extra om natten också plus att 6h 44 minuters löpning lägger sina strån till stacken.

Vi tog en rätt lång paus här, 24 minuter. Jag bytte skor, strumpor, underställströja och t-shirt. Och så på med nytt vaselin igen. Ryggsäcken fylldes med vatten, jag svepte en redbull, en blåbärs Proviva, några tunnbrödrullar med smör och så en näve Ahlgrens bilar. I ryggsäcken med mig ut hade jag sedan en halvliters cola som jag lagt i min drop bag, som jag tänkte spara till sista milen. Leffe som slitit hårt sista milen klagade på ont i ryggen och hälsenorna men jag och Micke fick med honom ut. Efter 100 m stannade han och spydde och valde att kliva av och Micke och jag fortsatte utan honom. Trist men ska man bryta det här loppet är Sandhammaren nästan enda rimliga chansen, för annars får man liksom ta sig själv till Ystad igen.

Micke och jag sprang in i Sandskogen och efter 1 km var mina nya fräscha skor dyngsura av allt blött gräs. Vi joggade på rätt hyfsat ända till klapperstenstranden, sen kom en lång långsam period. Först klapperstenarna, sen backarna vid Ale stenar och sen backarna efter Ale stenar. Fram till hit hade mina knän funkat ok, men i backarna var det stopp. Jag fick halta ner på sidan och vi valde till slut att springa länst ner vid backarna så topparna skulle bli lägre. Ett stort misstag som gjorde att vi fick klättra över 7-8 taggtrådsstängel istället för att gå genom grindarna. Och det var inga dåliga stängsel, dubbla rader med el och taggtråd, fattar inte hur vi lyckades egentligen. På backarna tog 3 km över 45 minuter och det är ingen höjdare.

Pigg och fin efter ca 10 timmar

Fördelen var att vi var fräscha när vi kom ut på asfalten och mitt knä gjorde inte så ont på rakorna så vi kunde springa sista 14 km till målet i hyfsad fart. Vi insåg att håller vi under 7 min/ km kommer vi klara 12 h och det var inga problem. Sluttiden blev 11:44 och 82.5 km och det är jag nöjd med. Det blev ingen fullmåne utan regn och blåst och lite mer av ett äventyr än en njutning. Jag har sprungit stora delar av sträckan i dagsljus och det är nåt jag skulle rekommendera alla medtävlande att prova. Synd att Leffe bröt men han kommer igen. Dessutom har han ju redan klarat distansen förut. Nu ska bara mitt knä läka så är det träning inför Lidingö som gäller J

Jättelångt!

Leffe och jag redo för starten i Norrtälje

Efter en lite hektisk vecka är det dags att kika tillbaka lite på Jättelångt som gick förra helgen. Loppet är en långrökare på 68 km och går genom vackra Roslagen mellan Norrtälje och Grisslehamn. Underlaget är blandad terräng, asfalt och grusvägar.

Inför loppet hade jag i traditionsenlig anda ont i halsen, huvudvärk, ont i ryggen, denguefeber, malaria, avsliten hälsena och krossade knäskålar. Lika laddad som vanligt menade Karina när jag gnällde dagen före loppet.

Före start fanns det gott om tid att snacka med nya och gamla löpkompisar. Micke, Håkan, Maratho-Mia, Zebban, Kristina, Lars-Åke, mfl. Kul att ses!

När startskottet gick sprang hela klungan på cirka 40 personer bakom en Toyota-bil som ledde oss runt i Norrtälje. Ett kul sätt att starta loppet på och det gav en känsla av att vi sprang det här tillsammans. Nackdelen var väl att farten låg runt 5:30 första 5 km, vilket är i saftigaste laget för mig när man har så långt framför sig. När bilen släppte och det var fri fart ut på Roslagsleden så stack alla i väg som kanoner, utom jag, Leif och Håkan och några till. Istället la vi oss sist och joggade på i en fart som verkade rimlig att hålla hela vägen och faktum är att jag och Leif som sprang ihop, vi höll exakt samma fart hela loppet. Det har aldrig hänt förut. Och det kändes som jag kunnat hålla den farten nån mil till.

Loppet hade vätskedepåer utöver det vanliga. Mest imponerande var den på PEKs (en av arrangörerna) veranda. Där fanns allt och lite till och jag som i vanliga fall försöker minimera tiden i depå hade svårt att välja mellan löpning och fortsatt bullkalas.

Loppet flöt på bra, vi klättrade stadigt förbi folk och hade inga direkta dippar. Leffe var lite låg vid nåt tillfälle men fem minuter gångpaus och några mackor var allt som krävdes för att få honom på banan igen.

2 km kvar!

Eftersom jag har en historik av att ofta springa fel på den här typen av lopp la jag och Leif extra krut på uppmärksamheten. Så fort vi inte såg en markering stannade vi upp och kontrollerade. Det visade sig sen att väldigt många hade sprungit omvägar, så det var det väl värt.

Efter 67-68 km och 7h 45 minuter nådde vi målet och där väntade varma filtar, massage och lyxig mat. Som om inte detta vore nog fick man sedan skjuts till duscharna nån kilometer bort. Ett fint slut på ett förstklassigt arrangemang.

Det var kul att springa ihop med Leffe och det funkade kanon. Så pass att vi bestämde att vi springer Full moon race tillsammans om några veckor.

Inte världens skönaste skavsår

Tävlingsplaner och action i vardagen

Nu verkar sommarens tävlingsplaner ta form. Satsar inte direkt på några bra tider utan vill mer bli kompis med lite längre distanser än de jag var kompis med förra året. Än så länge har jag bara sprungit ett lopp, Munkastigen trailrun. De jag planerar är:

19 juni

Jättelångt, 68 km terräng i Roslagen - detta kommer jag springa som ett socialt lopp i behaglig fart

24 juli

Full moon race, 50 miles/80 km terräng på Österlen- detta kommer jag springa för upplevelsen, men jag vill ändå göra bra i från mig och kommer inte slöa

4 september

Kraftloppet, 72 km asfalt och grus i Finspång - detta får bli lite tävlingslopp

25 september

Lidingöloppet, 30 km terräng, ren tävling, så snabbt som möjligt helt enkelt

23 oktober

Markusloppet, 50 km på Skåneleden, vill slå tiden från förra året men detta är mest ett njutningslopp

Annars var det action i dag. Körde dagens Crossfit Endurance Strength & Conditioning-pass ute i trädgården:

2 Reps on the Minute, every Minute for 10 Minutes "10x2"

Hang Power Snatches @ 80%

då jag hör hur en bil sladdar in på parkeringen utanför. Den lyckas också smälla in i muren lite. Oki, tänker jag men vill inte att mitt pass ska störas och kör på. Efter nån omgång till av ryck så ser jag hur en massa polisbilar letar runt i området och till slut hoppar de på en kille med vapnen dragna och det blir världens slagsmål, som på film. Där blir min nyfikenhet större än träningsdisciplinen och vilan på de två sista rundorna blir aningen längre än tänkt...

Bröllop och löpning på Österlen

Det vackra brudparet

Mina vänner Camilla och Andrew gifte sig utanför Kivik i lördags och det stort kalas. Själv passade jag på att anlända tidigt så det fanns utrymme för en runda på Skåneleden, från Kivik, upp och över Stenshuvud, ner på stranden mot Knäbräckshusen, tillbaka över Hällevik och så in till Kivik igen. Incheckning, snabb dusch, 3 minuter power slapp, knyta slips, på med manchettknapparna och sen var det party :)

Entréstigen till Stenshuvud är mäktig när den omsluter en.

På toppen av Stenshuvud är det alltid fullt ös!

Fika på playan

På vägen tillbaka testade jag för första gången att springa mot Hällevik. Då springer man nedanför berget mot havet, istället för över det. Det går dock inte springa nere på stranden för det är inte sand längre utan stenbumlingar.

Stigen mot Hällevik är såklart inte alls lika kuperad som den över berget, men den är väldigt teknisk med mycket sten.

Ombytt och redo att äntra Andrarum kyrka

Från Asa till Växjö på Sigfridsleden

Starten vi Asa vandrahem.



Soligt väder kokte skallen


Sigfridsleden går på stigar och kalhyggen men en hel del på mindre skogsvägar och grusvägar. Vissa bitar går på asfalt, men det kompenseras av äkta småländskt idyll.




Sampan och Anne mötte upp på cyklar och bjussade på kaffe och macka!


Kartan i handen är ett måste på denna led, eftersom man ibland tvingas retirera när stigen och markeringarna försvinner. Det var bra nära Asa och Växjö och lite sämre däremellan.



Den här vattenposten vid Stockekvarn var efterlängtad. Min hjärna var halvkokt när jag nådde den. Annars finns det gott om hus där man kan fråga efter vatten.






Mycket vackert kring Gasslanda men här var varken stigar eller markeringar nåt att hänga i granen och jag tvingades ta en omväg.



Rätt opålitliga spänger över bäckarna. Me like.



Som ett test körde jag O'hoj som energi. Nackdelen var att jag fick hålla den i handen hela tiden. Den var inte tung, men man såg ju ut som en byfåne.



Gripeberg utanför Växjö. Stormvält skog som bara fått ligga, men stigen är röjd och i kanonskick. Detta var ett riktigt häftigt ställe att springa på. Man kommer nära naturen när man får se vilka krafter som finns i den.






Efter 47 km med O'hoj som huvudsaklig föda så rök den i första bästa papperskorg. Sött och sliskigt, det finns nog bättre sätt att få i sig energi.