fredag 22 april 2011

Det mentala inför TEC


Leif och jag på TEC. Foto Hannu Kallio.

Målgången på TEC var märklig. 100 miles benämns ofta som en milstolpe i folks löparliv, ja en
del beskriver till och med sina liv som förändrade efter att ha klarat den distansen. Men jag kände mig inte överdrivet glad, ok stolt, men mest av allt bara trött, sömnig, mentalt urblåst och trött i benen. Och förbannat ont i trampdynorna. Det var först flera dagar efter som jag överhuvudtaget kunde uppskatta målgången.

Inför TEC 100 miles hade jag medvetet skippat all mental förberedelse. Anledningen var dels att jag pga alla förkylningar i vinter knappt trodde jag skulle ha en rimlig chans på längsta distansen, utan kanske borde sikta på halva. Då ville jag inte gå och ladda för nåt som jag kanske inte tänkte genomföra. Det var först nån vecka före som jag verkligen bestämde mig för 100 miles.

Jag bedömde också chansen för att jag skulle vara frisk på tävlingsdagen till lägre än 50% eftersom jag varit förkyld så mycket på sista tiden.

Sen har jag bestämt mig för att att jag inte vill köra A-races längre, eller iallafall inte just nu. Inte ladda upp en lång tid för ett enda lopp och planera all träning, mental laddning och livet efter det. Jag vill träna det som är kul, träna för allround fitness och sen tävla i det jag känner för. Inte få ångest för att jag hoppat över ett pass som stod i kalendern. Det passar mitt liv som småbarnsförälder bättre.

Det är stor skillnad mot mitt första längre lopp, Ironmandistansen i Kalmar. Då var varenda träningspass sista halvåret med sikte mot Kalmar. Den mentala laddningen fanns där på varenda pass och när loppet väl infann sig så kände jag mig så väl förberedd som det gick. Skillnaden mot nu var dock att jag aldrig genomfört längre tävlingar och visste knappast vad som väntade. En helt ny sensation för mig var att man inte bara mår sämre och sämre, utan att dippar kan följas av lyckorus och krut i benen. Mår du dåligt, oroa dig inte, du kommer må bättre. Om du mår bra, oroa dig inte, du kommer må dåligt.


Målgång Kalmar. Foto morsan

Anyways, det var lite bara lite flumtankar kring loppet. Igår tillbaka i verkligheten på Crossfit Malmö. 10 varv på tid
10 kettlebell ryska svingar 32 kg,
10 chest to bar pullups
10 kettlebell squats

tur man kan skala ner övningarna lite....pullupsband och 24 kg.

Jävlar vad inspirerande det är att träna på Crossfit Malmö. Nu vill jag bli ett monster som alla andra :)

måndag 11 april 2011

TEC 100 miles - jag klarade det!

TEC bältesspänne som går till alla som fullföljer 100 miles

Det började inte optimalt, när jag satte min mjuka resväska i urin på tågstationen. Om en station är överfull med människor men en bänk är ledig, då är det för bra för att vara sant. Nästa minus var att nån storm blåst på och hindrade mitt tåg från att gå. Semikaos på stationen, och eftersom jag inte litar på SJ i den typen av situationer raggade jag istället upp ett gäng andra drabbade och splittade en hyrbil. Det visade sig vara rätt kul att åka bil i sex timmar med fyra helt främmande människor, alla roliga och trevliga. Hjälpte mig också att fokusera på annat än loppet och jag tror att det var det som gjorde att jag senare kunde senare sova gott hemma hos Frida och Leif. Annars brukar jag ligga sömnlös länge dagen före ett lopp.

Leffe och jag skulle springa ihop och taktiken var klar: vi skulle äta mest av alla. Redan till frukost svullade vi i oss så magen stod i fyra hörn. Räknade ut att jag spräckte 1000 kcal-gränsen och det har jag aldrig lyckats med till frukost förut. Leffe drack grädde så han mådde illa. Detta svullande fortsatte sedan under hela loppet.

Loppet vi skulle springa, TEC 100 miles, går 16 varv på en bana som är drygt en mil. Vid varje varvning finns massor av mat, funktionärer och man kan lämna sina egna prylar och matväska. Jag hade inte så mycket mat- några burkar barnmat, kanelbullar och smörgåsar, men jag hade en jätteväska med extrakläder, extraskor, förstärkningsplagg mm. En stor trygghet för mig som 100 miles -debutant.

Så gick startskottet och vi kutade i väg tillsammans med alla andra förväntansfulla löpare. Redan efter nån kilometer kände jag att det var tunga ben den här dagen. Jag hade också förväntat mig att första 5-6 milen skulle vara de roligaste; pigg och fin, massa kul folk att snacka med och man skulle springa i en fart som var så låg att det inte var det minsta jobbigt. Men istället sprang jag längtade efter 6-7-8 mil, när det börjar bli riktigt jobbigt, när det blir mörkt, när det blir intressant.

Vi tuffade på, de första tre varven gick på 1 h 10 min och vi stannade 2-3 minuter i depån vid varvning. Efter några varv til började varvtiderna närma sig 1h 20 min och framför allt så växte paustiderna. Delvis för att vi hade saker att fixa, som t ex byta strumpor, men en stor del av tiden var onödig om man ser på det ur perspektivet att man ska springa så fort som möjligt.

Så kom natten och det var pannlampa på. Mycket kul! Vi började också gå på den sträcka som låg inne i skogen och vi hittade en fin balans mellan löpning och gång. Helt plötsligt var vi uppe på 100 km, en smått magisk distans för mig som aldrig sprungit längre än 83 km förut. Detta var lite av mitt godkänd-mål, nådde jag bara dit så var jag nöjd. Under hela loppet hade jag till och från tvivlat på om 100 miles verkligen var möjligt. Det är förbannat långt. Efter 100 km kände det som det kunde gå.

Elfte varvet var det jobbigaste. Jag blev väldigt trött och somnade när vi gick i skogen. Studsade in i ett träd och vaknade. Fick verkligen koncentrera mig på att inte sluta ögonen. Pannlampeflimret och alla små grenar gjorde saken ännu jobbigare. Vid varvningen sen svepte jag en stor redbull och en koffeintablett. Vi fick också sällskap av Håkan Zehler som skulle vara vår pacer, dvs en fräsch löpare vars uppgift var att peppa oss och det var han bra på. Kul också med nån ny att snacka med.

Appropå pacer och peppning. Var det några som var duktiga på att ge en hopp så var det funktionärerna. Små vänliga kommentarer kunde göra susen. Minns hur Cecilia sa till oss när vi åt risgrynsgröt: Det syns att ni mår bra, annars hade ni inte kunnat äta så mycket. Det peppade mig enormt att höra att jag såg ut att må bra. En annan kul grej var när Camilla sa åt mig att "jag släpper inte hem dig förrän du sprungit hela distansen". Senare i skogen när jag gick och funderade på att bryta loppet, så kom tankarna "nej just det, Camilla sa ju att jag inte fick gå hem om jag bröt, då är det ju ingen poäng att bryta". Tur man blir ointelligent i vissa lägen :)

Hursop, varven löpte på och vi kände oss rätt ok. Inga större problem med magar, energibrist eller blåsor. På tredje sita varvet sprang vi på som galningar, vet inte var vi fick krafter ifrån. Men rätt var det var small det till i lårmuskeln vid höger knä och sen var det helt kört att springa mer. Inte speciellt kul att behöva gå de sista 25 km, men vad skulle vi göra?

När mållinjen närmade sig hade jag ont i hela kroppen. Värst var det i trampdynorna. Jag hade trott jag skulle slänga mig ner i en målgest av glädje, men jag kände mest lättnad av att det var slut och det är först i dag jag riktigt kan njuta av hur jävla underbart det var att komma i mål. Vi fixade det. Det hade jag nog aldrig trott om jag ska vara ärlig. Sluttid 26:50 nåt.


Några lärdomar jag skriver ner för egna minnets skull eller för nån annan som funderar på loppet.

För min del är det riktig mat som gäller, inte gel eller sportdryck. Jag drack en del sportdryck, men huvudsaken var fast föda som potatis, nudlar, mackor, kanelbullar, pizza. Nackdelen är att jag hittade inte så bra saker att ta med ut på varven utan mest vad jag tycker om att äta i depån. OK, jag hade kanelare och mackor med mig, men det blir lätt att man skippar den sortens energi om man ska springa samtidigt.

Ska jag ha bättre tid så måste jag korta ner totala depåtiden med minst 60 kanske 90 minuter. Vill man däremot bara klara sig runt och inte har ett tidmål, då är det inte fel med lite kvalitetstid i depån. Det ger bra styrka mentalt och man hinner äta ordentligt.

Sammanfattningsvis så är det en grym tävling med högsta möjliga service där man har tänkt på alla eventualiteter. Arrangörerna Jan och Patrick och alla funtionärer gjorde ett hästjobb.

söndag 3 april 2011

Radiotystnad

Tystnad på bloggen under en lång tid. Det beror på att förkylningarna har avlöst varandra så tätt att jag knappt hunnit göra en armhävning mellan dem. Men om sex dagar får jag ta igen allt slappande, då går TEC 100 miles. Känner mig inte direkt i form för den typen av äventyr, men det är inget att göra åt nu. Jag läste nånstans att 100 miles springer man första halvan med benen, andra halvan med huvudet. Och 50 miles ligger nog inom räckhåll för mina ben, sen får vi se vad huvudet klarar. Det blir spännande hursomhelst.