måndag 9 juni 2014

Himmel, hav och helvete - Kullamannen ultra

Vad är det med skånska trailultror och nötkreatur egentligen? GAX, Full moon race, Markusloppet och Kullamannen, alla med monsterkossor som vaktar grinden man vill genom 

När jag anmälde mig till Kullamannen ultra, förväntade jag mig ett roligt men jävligt lopp. Man kan lugnt påstå att alla förväntningar infriades.

Kullamannen hade beskrivits för mig som i två delar; en platt enkel kuststräcka från Ängelholm till Arild och sen en starkt kuperad löpning på Kullaberg. Den här förhandsinfon visade sig bara stämma delvis. Annars kände jag att jag hade hyfsad koll på Kullabergsdelen, eftersom jag sprungit och vandrat en del på detta mäktiga berg ihop med Sampan.
Sprang med tvåflaskors vätskebälte istället för
ryggsäck och det är inget jag ångrar. Förutom vatten i flaskorna,
 hade jag med mig några geler i shortsens bakfickor,
 några salttabletter, en påse smågodis och mobiltelefon. 

Strax efter sju på morgonen hoppade Henning och jag på arrangörens buss som skulle ta oss från målområdet till starten i Ängelholm. Jag har alltid tyckt det är nåt speciellt med att ta sig från målet till starten i bil eller buss på ett ultralopp. Det är då man inser hur långt lopp man har framför sig. Under själva löpningen fokuserar jag mest på nuet eller fram till nästa station, men i bussen kan man ta in distansen och förstå den, känna respekt och ödmjukhet och också en gnutta tacksamhet till sin kropp och de båda stackars ben som ska transportera en tillbaka.

När starten gick bildades genast en jättelångt lämmeltåg ut på de smala stigarna. Det var bara att ta en plats och gilla den fart som bjöds. Ibland alldeles för fort och ibland för sakta. Efter några kilometer tunnades fältet ut och vägen breddades och man kunde sträcka på benen, men konceptet ligga på smal led och följa nån annans fart dök upp ganska ofta under det här loppet, eftersom det bitvis var smala stigar. Det var väldigt vacker och varierad bana; sandstrand, stigar, grusväg, ängar, och den här "enkla" delen var bitvis ganska tuff och jobbig.

 Jag höll sällskap med Henning och hans kompis Sebastian fram till stationen vid 22 km där de fick för sig att stanna och stretcha lite. Bra läge att rycka och sätta lite press på Henning som var lite kaxig efter sitt fina Lundalopp för några veckor sedan.

När jag kom fram till Rusthållargårdens depå i Arild vid 30-31 km så kändes det riktigt bra. Farten hade legat runt 6 min per kilometer och jag kände mig inte speciellt trött. Men skenet bedrog.  När jag sedan sprang ut ur Arild och upp för den långa backen kände jag hur de första kramperna kom i vänsterbenen. Det hade inte varit så många riktigt jobbiga partier hittills, men benen hade hela tiden fått jobba hårt i småbackar och terräng. Satan. Jag hade väntat mig lite kramp, men inte så tidigt. Det var ju nu loppet började på riktigt.

Banan gick sedan förbi tävlingscentrum i Björkeröd och ut på en av de tuffaste sträckor jag någonsin sprungit; först ner mot Nimis, för att sedan vika av och upp på Kullabergs högsta topp Håkull, sedan ner och tillbaka till Björkeröd. Den här delen var ofta så brant att man fick hålla i sig. Steg efter steg fick man masa sig upp, höjdmeter efter höjdmeter. När det sedan var dags att springa nerför så kom alla höjdmeter på ett bräde i form av branta backar, så man hade sällan igen de där höjdmetrarna i form av sköna svagt sluttande nerförsbackar.  I och med att mina kramper i vänsterbenet nu spridit sig och innefattade de flesta musklerna, så fick jag springa mer med högerbenet. Högerbenet fick ta alla höjdmeter, medan vänstran följde efter. Det tog inte många kilometer förrän också högerbenet krampade. Men jag ska inte bara gnälla. Att komma upp på Håkull var fantastiskt tillfredsställande. Hela kroppen var färdig och det låg utslagna löpare till höger och vänster och runt en hade man en sagolik utsikt över hela Kullaberg.
Toppen på Håkull!


Efter lite depå i Björkeröd gav jag mig ut på sista slingan, en loop mot fyren och tillbaka. Enligt funktionärerna skulle slingan vara 12 km och enligt sms-rapport från Uffe så låg Henning 8 minuter efter. Jag kunde också se på klockan att jag enkelt borde klara 7-timmarsgränsen, kanske gå i mån på en 6:40. Jag fick också lite extra support på banan, eftersom jag sprang med "Vängårdens vänner"-tröja. Flera andra löpare som sprungit för samma lag kände igen tröjan och skrek och hejade, något som peppar grymt när man är sliten, ensam och liten på ett stort berg.


Rejäla branter, som denna upp mot fyren
 och sista vätskekontrollen. 

Kilometrarna rullade på och kramperna kom och gick. Vid nåt tillfälle kunde jag inte röra mig alls utan fick stanna och boxa igång benen, men det var egentligen aldrig nån riktig kris. Den här slingan gick upp och ner, men efter Håkullsrundan kändes den lugn. Vad som var mer knäckande var att distansen hela tiden växte... och det visade sig sen att slingan inte var 12 utan 15 km. Därför var det extra skönt att springa i mål även om tiden landade på nån retfull minut över sju timmar. I mål tryckte jag i mig soppa och dryck och mådde snart som en prins.

I mål stötte jag på Naprapat-Sara som sprungit
 hem fjärdeplatsen på 23-kilometaren.

På kvällen väntade sen brakmiddag hemma hos Sandblads på Vängården. En hel hord med hungriga löpare och lika hungriga åskådare som sprungit runt på berget och hejat. Massa mat och såklart en massa löpsnack. Tusen tack till Sampan med familj! Och tack till arrangörerna för ett sjujävla kul lopp!


Sampan steker i Mölle hamn